Fem år har gått och ändå minns jag det
som igår....
Jag borde nog skriva en bok om mina 3 bästa år i mitt liv... fyllda med
starka händelser. En svunnen tid som aldrig mer kommer igen. Jag blir nästan
tårögd bara jag tänker på det... Precis just nu i dagarna bubblar alla
egyptiska minnen upp i mig. Det är lite som att ha en tryckkokare på spisen...
ibland blir trycket för stort och det måste pysa över lite granna. Just nu i
dagarna firar man/jag fem års jubileum för den egyptiska revolutionen, ett
historiskt ögonblick i den arabiska världen, eller varför inte världshistorien
och som jag är en del utav.... och jag minns den som om det vore igår... så
många tårar jag fällt för det landet och så mycket jag saknar det, det kan
ingen förstå... Bara jag och de människor som har tillbringat dessa år
tillsammans med mig inser varför...
Så vart ska jag börja? Jag vill försöka skriva om det för att jag ska kunna
berätta det för mina barnbarn när den dagen kommer.
"Det hela började dagarna straxt
innan.... vi visste att polisen skulle ha någon slags högtidsdag den 25
januari, samma dag som en av mina väninnor fyllde 40 år... själv skulle jag
fylla 40 någon vecka senare och jag hade bokat en resa till Dubai för att fira
min 40 års dag i lyx... men så blev det alltså inte....
Den 25 januari var vi beordrade att hålla barnen hemma från skolan... för
det skulle kunna bli demonstrationer... för oss betydde det en dag i hemmet och
ha långtråkigt... men man kunde inget göra... redan den 24 januari märkte jag
att det var något konstigt på G i knutarna, ovanlig mycket poliser
ute.....
Fredag den 28 januari startade allt när fredagsbönen satte till. Jag hade
inlämning på jobbet men vi vaknade och hade INGET Internet, inte heller
mobilnät.... jag minns att jag blev fruktansvärt irriterad över det och fattade
liksom inte riktigt vad som hände.... Vi gick ut och handlade och upptäckte
till vår förvånad att det hade bränt ner lite polislastbilar, vilket i och för
sig kunde hända titt som tätt. På väg hem handlade vi och jag såg att det
började ta slut på frukt och grönsaker och jag tänkte jag kanske ska köpa lite
extra jag också eftersom alla andra gjorde det. Det kanske inte kommer frukt på
några dagar. Handlade lite extra och gick sedan till mataffären under huset och
såg till min förskräckelse att dricksvattnet höll på att ta slut det bara fanns
några få vattenflaskor kvar, så jag köpte de som fanns och bad dem bära upp dem
till mig... nu hade jag så jag klarade mig i några dagar iallafall. Det var en
mycket långtråkig dag, för fredagar i allmänhet i Kairo var långtråkiga. Hur
som helst gick vi hem och lagade mat och åt och fram emot eftermiddagen
bestämde vi att vi skulle gå ut och fika. Medan vi gjorde oss i ordning ringde
telefonen. Det var kapten på min mans jobb som ringde. Jag svarade och han sa
mycket kort: Jag beordrar din man att ta sig till kontoret på snabbast möjliga
sätt... jag som redan var irriterad sa till honom att det fick bli efter
kaffet. Då fick jag till svar att han minsann INTE kunde vänta till efter
kaffet.
Sagt och gjort. Min man satte sig i bilen och jag arg som ett bi kokade
kaffe hemma. Klockan var cirka 16 och mot solnedgången, alltså vid 18 ropar min
äldre son: " varför springer alla poliser sin väg mamma???" vi hade
nämligen en polisvakt under huset.... Jag kikar ut genom fönstret och ser till
min förskräckelse att alla poliser var som bortblåsta... Då började jag oroa
mig....
En liten stund senare ringde min man och jag fick veta att han med nöd och
näppe hade tagit sig till kontoret på andra sidan Nilen under stenkastning som
hade nått bilen men dock inte skadat honom...
Jag blev beordrad att hålla mig inne och inte gå ut något mer för dagen och
att jag och barnen skulle hålla oss långt ifrån fönstren och om något hände
nere på gatan skulle jag inte bli allt för orolig.
Vi följde händelserna på Tahrir torget på TV och vi såg hur de satte eld på
det mesta och det var ett jädra rabalder på andra sidan Nilen. Från fönstret
såg jag rök stiga högt i skyn.
Barnen fick sova i mitt sovrum långt
ifrån gatan den natten och jag måste säga att det var en händelserik natt.
Redan under kvällen blev mina portvakter utrustade med stora knivar och kedjor,
för det var ju ansvariga för vårt hus. Jag minns hur affärer länsades och
man hörde hur folk sköt hej vilt lite längre bort i kvarteret.
Den natten låg jag platt som en pannkaka på golvet och filmade med
videokameran genom en liten öppning på fönstret medan barnen sov, för jag insåg
att detta var något som jag aldrig skulle glömma ....
