Fem år har gått och ändå minns jag det som igår....

Fem år har gått och ändå minns jag det som igår.... 

Jag borde nog skriva en bok om mina 3 bästa år i mitt liv... fyllda med starka händelser. En svunnen tid som aldrig mer kommer igen. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på det... Precis just nu i dagarna bubblar alla egyptiska minnen upp i mig. Det är lite som att ha en tryckkokare på spisen... ibland blir trycket för stort och det måste pysa över lite granna. Just nu i dagarna firar man/jag fem års jubileum för den egyptiska revolutionen, ett historiskt ögonblick i den arabiska världen, eller varför inte världshistorien och som jag är en del utav.... och jag minns den som om det vore igår... så många tårar jag fällt för det landet och så mycket jag saknar det, det kan ingen förstå... Bara jag och de människor som har tillbringat dessa år tillsammans med mig inser varför...

 

Så vart ska jag börja? Jag vill försöka skriva om det för att jag ska kunna berätta det för mina barnbarn när den dagen kommer.

"Det hela började dagarna straxt innan.... vi visste att polisen skulle ha någon slags högtidsdag den 25 januari, samma dag som en av mina väninnor fyllde 40 år... själv skulle jag fylla 40 någon vecka senare och jag hade bokat en resa till Dubai för att fira min 40 års dag i lyx... men så blev det alltså inte....

Den 25 januari var vi beordrade att hålla barnen hemma från skolan... för det skulle kunna bli demonstrationer... för oss betydde det en dag i hemmet och ha långtråkigt... men man kunde inget göra... redan den 24 januari märkte jag att det var något konstigt på G i knutarna, ovanlig mycket poliser ute..... 

Fredag den 28 januari startade allt när fredagsbönen satte till. Jag hade inlämning på jobbet men vi vaknade och hade INGET Internet, inte heller mobilnät.... jag minns att jag blev fruktansvärt irriterad över det och fattade liksom inte riktigt vad som hände.... Vi gick ut och handlade och upptäckte till vår förvånad att det hade bränt ner lite polislastbilar, vilket i och för sig kunde hända titt som tätt.  På väg hem handlade vi och jag såg att det började ta slut på frukt och grönsaker och jag tänkte jag kanske ska köpa lite extra jag också eftersom alla andra gjorde det. Det kanske inte kommer frukt på några dagar. Handlade lite extra och gick sedan till mataffären under huset och såg till min förskräckelse att dricksvattnet höll på att ta slut det bara fanns några få vattenflaskor kvar, så jag köpte de som fanns och bad dem bära upp dem till mig... nu hade jag så jag klarade mig i några dagar iallafall. Det var en mycket långtråkig dag, för fredagar i allmänhet i Kairo var långtråkiga. Hur som helst gick vi hem och lagade mat och åt och fram emot eftermiddagen bestämde vi att vi skulle gå ut och fika. Medan vi gjorde oss i ordning ringde telefonen. Det var kapten på min mans jobb som ringde. Jag svarade och han sa mycket kort: Jag beordrar din man att ta sig till kontoret på snabbast möjliga sätt... jag som redan var irriterad sa till honom att det fick bli efter kaffet. Då fick jag till svar att han minsann INTE kunde vänta till efter kaffet.  

Sagt och gjort. Min man satte sig i bilen och jag arg som ett bi kokade kaffe hemma. Klockan var cirka 16 och mot solnedgången, alltså vid 18 ropar min äldre son: " varför springer alla poliser sin väg mamma???" vi hade nämligen en polisvakt under huset.... Jag kikar ut genom fönstret och ser till min förskräckelse att alla poliser var som bortblåsta... Då började jag oroa mig....

En liten stund senare ringde min man och jag fick veta att han med nöd och näppe hade tagit sig till kontoret på andra sidan Nilen under stenkastning som hade nått bilen men dock inte skadat honom... 

Jag blev beordrad att hålla mig inne och inte gå ut något mer för dagen och att jag och barnen skulle hålla oss långt ifrån fönstren och om något hände nere på gatan skulle jag inte bli allt för orolig.

Vi följde händelserna på Tahrir torget på TV och vi såg hur de satte eld på det mesta och det var ett jädra rabalder på andra sidan Nilen. Från fönstret såg jag rök stiga högt i skyn.

Barnen fick sova i mitt sovrum långt ifrån gatan den natten och jag måste säga att det var en händelserik natt. Redan under kvällen blev mina portvakter utrustade med stora knivar och kedjor, för det var ju ansvariga för vårt hus.  Jag minns hur affärer länsades och man hörde hur folk sköt hej vilt lite längre bort i kvarteret.

Den natten låg jag platt som en pannkaka på golvet och filmade med videokameran genom en liten öppning på fönstret medan barnen sov, för jag insåg att detta var något som jag aldrig skulle glömma ....

dax att ta tag i sitt liv och börja blogga igen....

Först idag har jag bestämt mig för att ta tag i saker och ting med det här skrivandet. Jag måste säga att Minna, min gamla klasskompis på gymnasiet har inspirerat mig, även om det kanske inte blir hälften så bra som det hon skriver. Men i slut änden har ju inte det någon betydelse alls, om någon är intresserad läser de väl mina inlägg även om det inte är så värst bra. Det är ju egentligen helt otroligt att vi har gått från pappersformat till elektroniskt format på bara några år, även om mina barn kallar min ungdom på stenåldern...

I vilken ände ska jag börja då? Ja, det vore en 1 miljon kroners fråga... såg att jag skrev i början av januari 2011 sista gången och då var vi i Egypten, "civilisationens land"...

Åh herregud, vad tiden har gått sedan dess... Efterdet att jag hade skrivit, tror det var den tolfte januari, bröt den egyptiska revolutionen ut... Jag hade ju tänkt, som dåtida lyxhustru, att jag skulle fira min 40 års dag på ett vis som jag aldrig i hela mitt liv skulle glömma, på en så lyxig ort som Dubai tillsammans med en väninna och bara shoppa och låtsas att jag var stenrik... och frodas i lyxen...Och visst fick jag en födelsedag som gick till historien... PÅ ETT SKETET HOTELL I ROM SOM UTRYMD AMBASSADSFRU, PÅ FLYKT FRÅN REVOLUTIONEN, DESSUTOM MED EN UNGE SOM HADE HALSFLUSS OCH 40 GRADERS FEBER!!! Drömmen gick i kras och vem har kommit till Dubai sedan dess... som "Comune mortale" (vanligt dödlig eller vanligt folk rätt slätt) är det väl ingen som har råd att åka dit... kanske åka dit, men definitivt inte leva där, men drömma kan man ju iallafall...

Jag tycker ju iallafall att mitt liv så här långt har varit ganska platt, men om man tänker på vad jag har fått varit med om  och vad andra har varit med om, så ligger jag nog i lä iallafall.

Många tycker att jag sk skriva en bok om alla mina bravader i Egypten och det kanske jag borde innan jag glömmer bort dem. Det är för tråkigt att jag inte var mer noggrann med att skriva ner saker och ting när roliga och... naturligtvis tråkiga saker hände. Men det är lätt att vara efter klok...

I vilket fall så var tog "guldtid" i Egypten slut den 18 Juli 2011. Det måste ha varit den sorgligaste dagen i mitt 40 åriga liv.... Gud vad jag älskar det landet... det sitter kvar i mig som om det vore en del av mig, som en arm eller en fot eller så, ett bihang...Inte i hela friden kunde jag tro att det skulle bli så här då vi först kom dit, då jag grät mig igenom de 6 första månaderna av min 3 åriga vistelse där.... men undan för undan växte käreken för detta land, detta folk fram. Ett folk som kämpar för det lilla de har, med ett leende över läpparna jämt och ständigt... ja, folk har nog rätt, jag borde skriva en bok om det... har ju till och med titeln till den " Mina 3 år i Civilisationens land"...Förr eller senare kommer det nog att hända, det måste bli så innan jag blir gammal och gnatig och börjar att tala arabiska baklänges...

I allafall, det18 juli, lyfte vi därifrån för att starta vårt nya liv (jag grät hela vägen, 3 timmars flygning, tills vi tog mark i Italien).... och vart startade det? Jag tror knappt själv att det är sant om jag citerar mina egna ord cirka 15år tidigare... "Flytta mig vart du vill, men aldrig flyttar jag hem till dig i Melissano"....precis nästa anhalt Melissano, Lecce-provinsen, längst ned i  Apulien, i tjottahejti som många kanske skulle kalla det... men så blev det. Och här är jag alltså nu, ett år och 4 månader senare...

januari 2011

Hej hallå dagboken som bert sa i sina memoarer.... det har gått en månad sedan jag skrev sist... Vi har hunnit att vara i Sverige. det var friskt att vara hemma i kylan ett tag... väldigt svårt att tro att dessa platser finns på samma jordklot... här är det 20 grader varmt och där 10 minus... men det är väl så. det var mysigt att vara hemma faktiskt. det händer inte så mycket i Sverige och när man kommer tillbaka så känns det inte som om man har varit borta så länge alls... vi åkte pulka och mös bara inget speciellt annat faktiskt... Tiden gick bara allt för fort och helt plötsligt var det dax att åka hem igen... resan både fram och tillbaka gick bra men var väldigt lång och påfrestande, men det fick ju gå... Jag hade köpt med mig lite fläskkött hit, men när jag väl kom fram till Kairo var väskan borta... 2 dagar senare kom väskan och då utan matvaror... tråkigt för jag hade gjort av med en hel del pengar men nu kunde jag ju inte göra något åt det....

Mikis har tagit bort gipset alldeles nyligen... och har dessutom börjat på rehabilitering... han har jätte svårt att räta ut armen och vrida den... vilket oroar mig lite granna, även om alla läkare säger att det är fullt normalt... han ska öva hemma mycket sägs det och sedan ska vi till doktorn varannan dag och i slutänden hoppas jag att det blir bra...


Idag har det var 22 grader varmt här och fåglarna kvittrar så glatt. jag tror de har fått vårkänslor och nästan jag med... var en sväng till Zamalek och dansade magdans... vi har börjat med den riktiga magdansen nu och det är verkligen jätte skoj...


nej nu slutar jag för denna gång med men hoppas att jag minns att skriva framöver... har ju inte riktigt huvudet med mig alltid...

18 december och snart jul...

Hej igen
Det går visst några dagar mellan varven, men det kanske är bättre än att jag inte skriver alls. Snart är det jul. Om en vecka är snart julen över och det blir nyårs vecka och då åker vi till Sverige. jag ser verkligen fram emot det även om jag är lite orolig över kylan som är där hemma. jag har ju inte riktigt kläder för det klimatet längre....
En annan sak som oroar mig lite grann är också tiden på dygnet då vi ska resa. Flyget går klockan 3.10 på morgonen... pyton. jag måste alltså vara på flygplatsen klockan kvart i 2 senast, vilket betyder att jag måste åka hemmifrån vid kvart över ett ungefär.... hugaligen. Hinner jag sova ngt över huvudtaget. det kanske inte är ngn större ide att gå och lägga sig alls... barnen ska jag väl försöka att få i säng åtminstone vid 7 tiden på kvällen. För mig är det nog lönlöst att sova över huvudtaget. Ska se om jag inte kan sova typ 3 timmar på eftermiddagen fram tills på kvällen kanske....

jag har börjat att köpa lite presenter till dem där hemma... Mamma har jag handlat till, Malin och de andra ska jag handla till i veckan som kommer. Måste försöka att hinna iväg och klippa håret och fixa naglarna också... men det är ju dryga veckan kvar så det ska jag väl hinna. har ju eftermiddagarna på mig dessutom...

Julklappar till barnen och danne måste ju hinnas med också. barnen får väl varsina spel skulle jag tro, danne behöver ju ha en mobiltelefon.... Även om jag inte tror att han handlar ngt till mig. han är ju så dålig på presenter. jag skulle behöva ha ett par solglasögon och jag skulle vilja ha en kamera... men det blir nog varken det ena eller det andra... en diamant skulle ju vara fint också... men usch vad jag önskar mig...

På julafton tror jag att det är ska vi hem till louis, på den amerikanska ambassaden. Han har organiserat en  julfest med mat och dryck och sedan blir det klappar till ungarna. Vi ska handla till 2 ungar en på 14 år o en på 8. men vad fan köper man  till en 14 åring med ett maxpris på 85 pund... jag vet inte alls...

nej nu ska jag nog lägga ner skrivandet för idag.. det är bråda tider denna vecka, men jag kommer nog att hinna allt i slutänden.

Puss Puss

En vanlig fredag, men bara långtråkig...

Hej dagboken... kan man säga så....

ska ju försöka komma igång på allvar nu och skriva, fast jag glömmer bort det hela tiden. I går åkte Daniele och Mikis till Italien. Danieles kusin Cinzia ska gifta sig efter 150 års förlovning. Jag och Mauro valde att stanna kvar i Egypten så det är kallt hemma hos farmor. Och tur var nog det för Mikis sa att det var 9 grader ute och då antar jag att farmor har samma temperatur inomhus.... stackars Mikis. men han valde ju själv att åka så då lider han nog inte så mycket.... de kommer hem på måndag natt.

Mauro och jag har verkligen inte gjort mycket. I går klädde vi julgranen och fixade med julkrubban. det blev fint även om jag tycker att det är för lite glitter i granen. hittar jag så köper jag lite mer, annars får det väl räcka...

Idag har vi varit en sväng till svenska ambassaden och övat på luciasångerna. Mauro har verkligen ingen lust att vara med men jag vill det och sedan är det ju alltid trevligt att få komma till sin egen ambassad och inte på alla andra länders ambassader... Det blir ju glögg och lussebullar dessutom så det blir nog bra i slut änden...

Vad ska vi äta ikväll då? Usch har ingen lust att laga ngt alls så jag ringer nog efter lite mat... får se vad vi ska hitta på.... hade hellre gått ut med Mauro och ätit men han vill inte... han är allt en riktigt hemmaråtta...

nej nu ska jag nog försöka att få i ordning lite garderober i ungarnas rum också... kanske ska ta ett skåp... jag har så mycket skräp som bara måste kastas...

här ska det bloggas

jag startar om på nytt, eftersom den andra blogg adressen har kommit bort. Ska försöka att föra lite dagbok på saker och ting under min tid här i Egypten som är kvar nu... kommer att starta i morgon förhoppningsvis...